Hit brukar jag gå

När hjärnan inte tystnar, hjärtat gör ont av känslor, man kastas mellan beslut och det blir för mycket för mig så finns bara en riktig lösning på allt. 
 
Varje gång brukar jag lösa allt med att gå till en speciell plats. 
 
Jag går alltid hit när det tar liksom inte stopp och man bara trasslar in sig själv, överanalyserar och mår riktigt dåligt. Då går jag hit. Till en liten klippa som inte många känner till, jag är alltid själv här. Visade platsen för mina vänner i tisdags då den är otroligt fin, med meningen "Hit brukar jag gå när livet blir jobbigt att leva, här är den enda platsen det på något sätt blir tyst överallt" 
 
 
Den här platsen är inte bara otroligt vacker, utan jag fylls alltid av ett lugn att se att horisonten alltid är stilla oavsett hur mycket vågorna rör sig.
 
Det luktar perfekt av hav och blommor, det luktar hemma. Här kan jag alltid tänka på hur jag hoppade mellan stenarna som liten tills jag flåsade, hur man fortsatte trots att man ramlade, blev blöt och slog sig. Hur man reste sig lika lätt igen, man kanske grät lite även om jag aldrig hade tid för plåster, men man reste sig ändå, och sprang vidare. Härifrån måste jag studsa iväg också, det var ju så 7-åriga jag lämnade varje gång. 
 
Det blir liksom den påminnelsen jag behöver ibland. Jag kan inte ta allt på för stort allvar. Att tänka på hur fantastiskt livet är, hur lekfull och hoppfull jag var som barn, hur viktigt det är att aldrig tappa bort det. Att alltid vilja ta sig frammåt i livet och att alltid resa sig efter att man halkat på en blöt sten. 
 
Sen kan jag lämna lite lättare och enklare igen. 
Publicerat i Allmänt